Råttgift och grandiskräk

-Jag tror att din hund har ätit råttgift.

Det är inte det man vill säga i telefonen till kusinen vars hund man passar, tro mig.

 

 

Så här var det: Marie skulle iväg till Vänersborg en kväll för att fika med en kompis. Saphira skulle stanna hos mig.

Jag gör sådant jag brukar göra på kvällskvisten. Eldar och, eftersom veden tagit slut, går ut och hämtar in en famn från vedförrådet.  När jag 45 sekunder senare kommer in i pannrummet står Saffe och tuggar så det knastrar. Kattmaten, tänker jag och undrar hur hundfan kunnat få upp Mjau-påsen som har en sådan där bra plast-zipper. Då ser jag att det hon tuggar på är turkost och påminner om Jespers färgkritor. Det är varken kattmat eller färgkritor. Någonstans ifrån, troligtvis under pallvagnen som jag staplar veden i, har Saffe fått tag i en bit råttgift. Först tänker jag att det inte är så farligt. Han som sålde råttgiftet sa att det inte alls var farligt för husdjur eftersom de måste äta stora mängder av giftet vid upprepade tillfällen för att det ska ha någon effekt. Dessutom så är Saphira en så stor hund att det säkert inte är farligare än en färgkrita. Men tänk om det inte alls stämmer. Jag känner hur blodet rusar runt i huvudet på mig och magen knyter sig. Ska jag ringa veterinären först och höra honom säga att mannen på Svens såg har alldeles rätt eller ska jag ringa kusinen först (hon är ju trots allt blivande veterinär) och höra henne skratta och säga något lustigt med anspelning på att Saphira äter så dåligt med mat. Jag ringer kusinen.

 

-På rikigt!?

Nej, det var inte det jag ville höra.

-Var finns närmsta veterinär?

Ja, var fan får man tag i en veterinär i Dalsland en onsdagskväll?

 

Jag ringer distriktsveterinären i Frändefors och får tag på honom efter 15 nervösa minuter.  Efter att jag berättat vad som hänt förklarar han att jag måste få henne att kräkas och att hon sedan behöver få en injektion med vitamin K rätt så snabbt. Men han var inte väldigt oroad eftersom hon är en sådan stor hund.

Hur får man då en hund att kräkas? Jo, man lägger salt längst bak på tungan och väntar.  Jag får ner en ½ tesked salt i halsen på Saphira men ingenting händer. ½ tesked till men ingenting händer. Jag tar med henne ut i hallen ifall hon skulle börja ulka men hon verkar oberörd, står bara vid dörren och viftar på svansen. Ja ja, vi kan ju lika gärna gå ut lite. Hon hinner precis utanför dörren innan hon utan förvarning lägger ur sig en turkos sörja. Aldrig har jag varit så glad över att se en spya. Att Saffe för en gång skull hade ätit rätt så bra med mat några timmar tidigare är säkert också positivt även om det nu ligger 1 meter från min ytterdörr och det fryser snabbt eftersom det är så kallt. Medans vi väntar på Marie plockar jag med pincett upp alla små bitar av råttgiftet som Saphira inte svalt utan som ligger kvar bland träflisor i pannrummet. Tack och lov var det rätt mycket som hon inte fått i sig.

 

Snart kommer Marie och tar med sig Saphira till veterinären som lovat möta upp på veterinärstationen. Hon får med sig en tändsticksask med resterna av råttgiftet så att veterinären ska få en uppfattning om hur mycket hon fått i sig. Saphira får en injektion med vitamin K och tabletter som hon ska äta i några vekcor.  Tydligen är dagens råttgift antikoagulantia som hämmar blodets koaguleringsförmåga och kan orsaka inre blödningar. Vitamin K i några veckor och några kontrollprover för att se att blodet koagulerar som det ska.

 

Nu har det gått 2 veckor hon Saffe verkar må bra. Det tog en vecka innan det var så pass varmt att jag kunde hacka loss den turkosa grandisspyan. :-)

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0