Bodil Mårtesson

Jag har den senaste veckan lysnnat på några av Bodil Mårtenssons böcker om Helsingborgspolisens kriminalkomissarie Joakim Hill och jag är lite besviken. Språket är det inget fel på även om det varken fascinerar eller griper tag i mig och intrigen funkar för det mesta även om det känns som att jag hört en hel del förut.

En grej som stör mig är hur Bodil framställer Joakim Hills privatliv. I den första boken "En chans för mycket" vävs Hill's spirande kärlek väl ihop med huvudhistorien men i den senare böckerna funkar det inte alls. Det känns som att man stoppat in lite privatliv här och var som utfyllnad eller kanske för att det är så det ska vara i moderna deckare. Jag är inte bara polis - jag är pappa också. Problemet med vem som ska hämta på dagis och arbetande föräldrar känns alltför trivialt och irrelevant i en deckarhistoria. 

Hur troligt är det att en kvinna som har blivit kidnappad, misshandlad, såld till prostituion och dagligen blir våldtagen fantiserar om häftigt sex på sin "lediga" tid? För mig känns det absurt.

Ibland tycker jag också att Bodil slarvat med att kolla upp bakgrundsfakta. När hon till exempel i "Nattportierns historia" skriver om SSRI-preparat så känns hela intrigen helt bisarr. Jag vill inte skriva för mycket för att förstöra för er som har tänkt att läsa boken men när man bygger hela bokens handling på en speciell företeelse borde man ha mer koll på hur saker och ting funkar. Kunskap om hur SSRI-preparat påverkar en människa torde vara lätt att ta reda på. Jag tvivlar också starkt på att det i ett kemlabb står SSRI rätt och slätt på en burk. Borde inte det inte vara substansens namn (Sertralin, Escitalopram, Citalopram) som stod på burken?

Jag är glad att jag inte lagt ner någon större tid på de senare böckerna. Det funkar som tidsfördriv men tyvärr inte mycket mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0